lichess.org
Donate

"Snygg och Trevlig"

Whitedancingrockstar972 viewsSvenska
ChessOff topic
En undersökning om sexism inom svenskt schack under åren 1990 – 2005

Inledning

Uppsatsens tematik

Schack anses av många som den ultimata intellektuella sporten där ens mentala kapacitet är den som avgör om man vinner eller förlorar. Liksom många andra generaliseringar är denna alltför grov, men den säger oss ändå en hel del om hur vanligt folk uppfattar att schack är. Hur kommer det sig då att det fortfarande många är i dag som tycker att kvinnor är sämre på att spela schack än män? Min uppsats undersöker ett svenskt exempel. Tidskrift för Schack är ett schackmagasin som har kontinuerligt utgetts i 125 år och har varit det definitivt populäraste schackmagasinet i Sverige under den perioden. Uppsatsens mål är att utreda huruvida författare i Tidskrift för Schack skrev annorlunda om kvinnliga respektive manliga spelare på grund av deras kön, under perioden 1990–2005.

Mer specifikt handlar denna uppsats om två kvinnliga spelare, en från Sverige och en från Ungern. Pia Cramling har varit en av de starkaste schackspelarna i Sverige under de senaste trettio åren. Hon har representerat Sverige i många olika internationella schackturneringar. Bland annat har hon varit med i Sveriges ”herrlag”. Som en av de starkaste kvinnliga spelarna genom tiderna har hennes framgångar följts på många olika håll, liksom i Tidskrift för Schack. Den andra spelaren som skildras i uppsatsen är Judit Polgár, den absolut starkaste kvinnliga spelaren genom tiderna från Ungern, som har under sin karriär varit en av de starkaste schackspelarna över huvud taget. Hennes resa, liksom Pia Cramlings, från den yngsta stormästaren i schack i världen till att slå Garri Kasparov i ett schackparti, en av de starkaste schackspelarna genom tiderna, utgör grunden för uppsatsen.

Slutligen är sexismen den bakomliggande teori som passivt diskuteras under texten. Det så kallade de Coubertinska narrativet har haft en stor påverkan på antalet kvinnor som spelar schack. Inte minst när det gäller början av 1900-talet då män, som stödde idén om att kvinnor inte kan spela schack lika bra som män och därför borde ägna sig åt annat, aktivt avskräckte kvinnliga spelare från att bli schackspelare. Spår av dessa tankar och talesätt framkommer även i dag i många schacktidningar och schackliga sammanhang rent generellt. Bland annat ska uppsatsen undersöka huruvida det de Coubertinska narrativet fanns i Tidskrift för Schack mellan 1990 och 2005.

Syfte och frågeställning

Syftet med denna uppsats är att utreda hur det populäraste svenska schackmagasinet, Tidskrift för Schack, skrev om två kvinnliga schackspelare under åren 1990–2005. Pia Cramling som har varit en av de bästa svenska schackspelarna under 1990-talet och 2000-talet samt Judit Polgár som under samma period var en av de bästa schackspelarna i världen.

Min huvudfrågeställning blir därav: Hur skildras kvinnliga spelare i Tidskrift för Schack jämfört med manliga spelare?
Mina underfrågor är:

  1. Finns det tendenser bland författare att skriva om kvinnliga respektive manliga schackspelare på olika sätt när det handlar om schackrelaterade saker?
  2. Hur ser intervjuer ut med manliga och kvinnliga schackspelare? Ställer man olika frågor på grund av deras kön?

Historisk bakgrund

Schackhistoria

Schack kommer troligen från Asien där även liknande spel anses härstamma från. Med sin ankomst till Europa ändrades vissa av spelets regler; några av schackpjäserna ändrade sin karaktär. Damen blev den starkaste pjäsen på bräden, och även bonden gavs mer rörlighet. Kvinnornas låga deltagarantal i schack har varit ett faktum för minst de senaste hundra åren. Enligt FIDE:s (Fédération Internationale des Échecs), den internationella schackorganisationens, egna siffror från januari 2020 utgör kvinnor 15,6% av alla schackspelare. Detta är en förbättring jämfört med till exempel 2012 då procenten låg på 8.25%. Denna stora skillnad mellan 8 år kan delvist förklaras av det sättet som FIDE räknade alla registrerade spelare. Innan 2012 räknades enbart spelare som spelade de så kallade långpartierna där man brukar sitta i timmar för att spela ett parti. Efter 2012 började FIDE även räkna spelare som spelade snabbare tidsformat liksom snabbschack (20 till 120 minuter totalt per parti) och blixt (under 20 minuter). Siffrorna varierar från år till år, men vanligtvis brukar man prata om mellan 5% och 15% kvinnliga spelare i schack. För varje kvinnlig spelare finns det alltså minst fem manliga spelare. Det är en omfattande dominans av manliga spelare.

Enligt Jakub Ryszard Stempieńs socialhistoriska studie om kvinnor i schack orsakades den stora skillnaden i antalet kvinnliga respektive manliga spelare av 1800-talets institutionalisering av schack. Schack blev en manlig sport eftersom kvinnor inte ansågs ha den hjärnkapacitet för att kunna spela schack på samma nivå som män. Män bildade egna schackklubbar och organiserade egna schacktävlingar. Stempieńs analys belyser att kvinnornas deltagande inom schacket under medeltiden fram till 1800-talet troligen var i själva verket ganska jämförbar med männens och att de problemen som vi ser i dag härstammar just ifrån perioden 1800-talet till det tidiga 1900-talet då kvinnor aktivt avskräcktes från att spela schack.

Stempień delar in de vanligaste åsikterna om kvinnligt deltagande i schack i två olika narrativ. Det Steinitzska narrativet, efter den första officiella världsmästaren Wilhelm Steinitz, ser positivt på kvinnornas deltagande i schack och aktivt försöker få fler kvinnor att bli schackspelare. Det andra narrativet, de Coubertinska efter Pierre de Coubertin som var en av skaparna av de moderna olympiska spelen, ser negativt mot kvinnodeltagandet inom schacket och tycker inte att kvinnor kan uppnå samma schacknivå som manliga spelare. Denna indelning var mer aktuell under det tidiga 1900-talet då kampen mellan dessa två olika tankesätten var som störst. Senare under 1900-talet blev det Steinitzska narrativet alltmer populärt, men spår av det de Coubertinska lever fortfarande i dag. Några av exemplen inkluderar 1960-talets starkaste spelare i världen som sa att kvinnor är dumma jämfört med männen och spelar schack som nybörjare. En av de bästa schackspelarna under 1990-talet och nuvarande FIDE vicepresidenten, Nigel Short, har därtill sagt att kvinnor biologiskt sätt inte är lika bra som män på att spela schack. Det finns däremot få belägg för hans påstående.

Kontroversiellt nog finns det två olika typer av schacktitlar och schackturneringar i dag som organiseras av FIDE. De så kallade öppna titlarna är fyra; stormästare (GM), internationell mästare (IM), FIDE mästare (FM) och kandidatmästare (CM). Dessa kan erhållas av alla schackspelare. Den andra typen av titlar är damtitlar; kvinnlig stormästare (WGM), kvinnlig internationell mästare (WIM), kvinnlig FIDE mästare (WFM) och kvinnlig kandidatmästare (WCM). Samtliga damtitlar kan erhållas med 200 poäng lägre i ranking än korresponderande öppna titlarna vilket gör att WGM motsvarar FM i ranking, WIM motsvarar CM medan WFM och WCM är under någon öppen titel. Öppna turneringar är mycket vanligare i dag än damturneringar. De förekommer dock regelbundet i vissa sammanhang. Det spelas till exempel alltid ett öppet OS där både män och kvinnor får ingå i laget, och ett Dam-OS där enbart kvinnor får delta. Liksom OS är VM också indelat i en öppen turnering och en för enbart kvinnor som kallas Dam-VM. Denna indelning av titlar och till viss del turneringar är högst kontroversiell än i dag där vissa personer menar att kvinnliga titlar och turneringar uppmuntrar fler kvinnor att spela schack. Den andra gruppen personer ser framför allt kvinnliga titlar, men förmodligen inte damturneringar, som rent sexistiska och ett typexempel på det de Coubertinska narrativet.

Tidskrift för Schack schackmagasinet utgavs först lördagen den 5 januari 1895 av Köpenhamns Schackförening. Under dess 125 åriga historia har tidskriften kontinuerligt utgetts under alla åren. Antal nummer som kommer ut under ett år varierade. Den studerade perioden hade tio nummer av tidskriften per år. Numera utges det fyra nummer, vilket gjordes 2020 till exempel. Ett nummer brukar innehålla sammanfattningar av de viktigaste händelserna som skett sedan det senaste numret gavs ut; krönikor, intervjuer och massor av partianalyser. Just dessa partianalyser brukar utgöra hälften av sidorna och innehåller schacktermer och begrepp som för den icke schackkunnige läsaren blir svåra att tolka. Tidskrift för Schack läses alltså nästan enbart av schackspelare eller schackintresserade personer.

Cramling och Polgár

Pia Cramling var under 1990-talet en av de främsta svenska schackspelarna och en av de bästa och högst rankade kvinnliga spelarna i världen. Som schackspelare har hon deltagit i en mängd schackolympiader och representerad, såsom det nämns i Tidskrift för Schack, det svenska ”herrlaget”. På individuell nivå har hon deltagit i ett antal Dam-VM matcher men har inte lyckats vinna titeln någon gång. Hon har däremot vunnit två guld i Dam-EM, åren 2003 och 2010. Utöver VM och EM matcherna deltog hon under 1990-talet och 2000-talet regelbundet i det svenska schackmästerskapet som organiseras varje år. 2000 var hon nära SM-titeln och några andra gånger kom hon också nära att vinna tävlingen, men aldrig tillräckligt nära för att bli svensk mästare i schack. Som 58-åring är hon mindre aktiv inom schacket i dag än vad hon var under den studerade perioden 1990-talet och 2000-talet. Med det sagt, under skrivandets stund är hon anmäld för att spela SM 2021 som en av ca tjugo svenska spelare. Efter alla dessa år finns hon fortfarande kvar på listan av de bästa schackspelarna i Sverige.

Judit Polgár har liksom Pia Cramling aldrig vunnit en Dam-VM titel. Under den hela studerade perioden var hon klart den bästa kvinnliga spelaren i världen. Hon var en av de bästa schackspelarna i världen liksom ingen annan kvinna tidigare. Anledningen till att hon aldrig har blivit Dam-VM vinnare är för att hon alltid vägrade att delta i damturneringar över huvud taget. När Judit blev stormästare i schack slog hon Robert James Fischers, före detta världsmästare, rekord av att bli den yngsta stormästaren i världen. Hon var bara 15 år och 4 månader gammal. Polgársystrarna är dock tre och har alla fått en mästartitel, Judit och Zsuzsa är stormästare i schack medan deras yngre syster Zsófia innehar den lägre titeln av internationell mästare i schack. 1995 var de några av de högst rankade kvinnliga spelarna i världen. Judit klar etta, Zsuzsa tvåa och Zsófia sexa av alla kvinnliga spelare i världen. Sveriges Pia Cramling var då fyra i världen bland kvinnor. Judit spelade matcher och turneringar på toppnivå i tjugo år fram till 2014 då hon slutade spela tävlingsinriktat seriöst schack. Bland annat har hon vunnit den kända Hastings schackturneringen år 1993. Nio år senare slog hon den bästa schackspelaren genom tiderna, Garri Kasparov, i ett snabbschacksparti för första gången. Kasparov hade tidigare under 1990-talet sagt att Judit inte någon gång skulle bli världsmästare, bland annat för att hon var en kvinna. Detta uttalande har Kasparov sedan dess bett ursäkt för och sagt att han hade fel. Judit beskrev detta parti, som gjort att Kasparov direkt lämnade rummet, som en av hennes mest anmärkningsvärda stunder i karriären. År 2005 befann sig Judit som åttonde högst rankade schackspelaren i världen med en schackranking på 2735, hennes bästa placering någonsin. Intressant nog var det samma år som Garri Kasparov, som hade över 2800 i ranking vid den tiden, beslöt sig att sluta spela seriöst schack. Judit spelade framgångsrikt och befann sig på topplistorna fram till 2014 då hon meddelade sitt slut på professionellt schackspelande.

Tidigare forskning

Schack är ett gammalt spel och det finns tämligen mycket forskning om hur schack påverkar människor. Utöver det så har olika forskare försökt, ur ett internationellt perspektiv, förklara varför kvinnor är så underrepresenterade i schack. Å andra sidan finns det inte mycket liknande svensk forskning om just schack i Sverige. Schack är i dag inte särskilt populärt i Sverige, speciellt jämfört med 50 år sedan då Sverige hade några schackspelare i världstoppen. Därav har det inte forskats mycket om just schack i Sverige under de senaste 20 åren, men studier om liknande frågor inom andra sporter har förekommit.

En av de ovannämnda internationella forskarna, som också nämns under Historisk bakgrund, är Jakub Ryszard Stempieńs. Hans studie förklarade kvinnornas låga deltagande i schack på grund av schackets institutionalisering under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då kvinnor aktivt uppmuntrades att inte spela schack. De skulle ägna sig åt något annat i stället. Spår av det så kallade de Coubertinska narrativet fortlever än i dag och är, enligt Stempién, orsaken till männens dominans inom schacket.

Christer Gerdes och Patrik Gränsmark gjorde en studie där de studerade hur män jämfört med kvinnor väljer att spela mer aggressiva respektive solida och lugna partier när de möter schackspelare av samma eller olika kön. De fann i sitt resultat att män i regel valde att spela mer aggressivt mot kvinnor, även om denna strategi procentuellt hade en negativ effekt på deras vinstchanser. Kvinnor visar, enligt studien, inga stora skillnader i sitt spel när de möter män eller kvinnor, förutom i ett specifikt fall. Kvinnor som möter högre rankade kvinnliga spelare väljer att spela mer aggressivt mot dem vilket, liksom i männens fall, minskar deras vinstchanser.

En studie från 2008 undersökte huruvida kvinnor presterar sämre när de möter män respektive andra kvinnor. Studien utfördes på nätet. Resultatet blev tydligt att kvinnor får sämre resultat när de möter män jämfört med kvinnor, men bara när de vet att de gör det. När kvinnor falskt trodde att de mötte andra kvinnor så var deras resultat som förväntat för deras spelstyrka. Det argumenterades i studien att anledningen till dessa resultat är könsstereotyper som gör att kvinnor presterar sämre på grund av dem.

Tom Staffords studie från 2018 undersökte en liknande sak, men med mycket mer data från riktiga tävlingar. Hans studie visade att kvinnor faktiskt presterar bättre när de möter män, någonting som går direkt emot studien från 2008. Tom Stafford har i sin studie inte hittat några tecken på stereotyphot, oron om att prestera sämre och därmed bekräfta de negativa stereotyperna. Hans studie visade faktiskt negativt stereotyphot, det vill säga det som redan nämndes ovan, att kvinnor presterar bättre när de spelar mot manliga schackspelare. Cirka 5,5 miljoner internationella schackpartier användes i denna studie jämfört med 42 schackspelare som spelade ett antal partier via nätet i studien från 2008.

En tredje studie från 2018, med medförfattaren David Smerdon som också är stormästare i schack, har fokuserat på de resultat som Tom Stafford presenterade i sin studie. De argumenterade att Tom Staffords metod vinklade data och därför medförde ett resultat som han fick i sin studie. Efter en någorlunda ändrad metod med andra koefficienter kom den nya studien fram till att kvinnor spelar sämre när de möter män. Det argumenterades att Tom Staffords resultat om negativt stereotyphot inte stämmer. Den nya studien bekräftade, enligt författarna, att stereotyphot är ett faktum för kvinnor inom schack. Ett resultat som igen visade detsamma som studien från 2008. Att det behövs mer forskning om detta för att utreda vad som egentligen stämmer är troligen inte en kontroversiell åsikt.

Eftersom det i Sverige inte har forskats om schack lika mycket som i internationella sammanhang, särskilt när det gäller varför kvinnor inte deltar lika mycket som män, har en mer generell studie om idrott i Sverige valts för att undersöka varför kvinnor i regel inte deltar lika mycket i idrott och varför de inte är uppmuntrade till det. Inger Eliasson har gjort en sociokulturell analys av innebandykulturen, där män dominerar som tränare, och försökt relatera sina resultat till idrott i Sverige ur ett mer generellt perspektiv. Resultaten visade att problemet var nyanserat och socialt konstruerat. Inom innebandykulturen finns det normer om att män är tränare vilket gör det svårare för kvinnor att blir innebandytränare. Dessutom finns det en risk att kvinnor tackar nej till uppdraget för att inte bli nedvärderade eller ifrågasatta på grund av sitt kön.

Material och metod

Material

Källmaterial som bearbetades för denna uppsats kommer direkt från Sveriges Schackförbundets webbsida och finns tillgängligt gratis för alla. Valet att undersöka just det källmaterialet var enkelt eftersom Tidskrift för Schack är tveklöst det populäraste schackmagasinet i Sverige och distribueras officiellt av Sveriges Schackförbund till alla sina medlemmar. Hur den svenska synen på kvinnliga spelare ser ut samt hur mycket sexism som finns inom Sveriges schack påverkas direkt av både Sveriges Schackförbund och dess schackmagasin, Tidskrift för Schack. Därav valet att undersöka just det källmaterialet. Anledningen till att den studerade perioden handlar om åren 1990–2005 är för att det var just då som Pia Cramling och Judit Polgár var som mest aktiva. Berättelser om båda spelarna förekom vanligt och schacktidningarna skrev mycket om dem. Utöver det så var 2005–2006 åren slut på ena era i schack. Garri Kasparov slutade spela seriöst schack, Vladimir Kramnik, dåvarande världsmästare som slog Garri år 2000 för världsmästartiteln, förlorade sin titel till Viswanathan Anand från Indien och Judit Polgár tog också en mindre paus från seriösa schacktävlingar.

Metod

För att besvara den valda frågeställningen är det lämpligt att använda en komparativ metod. Direkt ur frågeställningens underfrågor kommer det en fråga om att jämföra kvinnliga och manliga schackspelare, i detta fall Pia Cramling och Judit Polgár respektive några av de manliga spelarna som nämns i Tidskrift för Schack. En del fokus kommer under analysen att läggas på partianalyserna spelade av Pia Cramling respektive Judit Polgár. Då dessa analyser kan kräva schackkunskap och är generellt sett ett tungt material att läsa kommer jag att begränsa mig till att enbart skriva om enstaka partier från båda spelarna. Större delen av analysen kommer att ägna sig åt texterna där Tidskrift för Schacks författarna pratar om antigen Pia Cramling eller Judit Polgár. Särskilt fokus kommer att läggas på intervjuerna med både Pia Cramling och Judit Polgár, av vilka det finns ett antal i det studerade källmaterialet. För denna del av analysen kommer delar av diskursanalysen att användas. Speciellt vilka ord som används i vilka sammanhang och hur författarna använder dem för att föra någon slags agenda. Utöver det så kommer även dessa ord och författarnas generella skrivsätt att jämföras med beskrivandet av manliga spelare.

Det valda källmaterialet, som motsvarar mer än 1000 sidor av text, har inte lästs helt. I stället har inläsningsmetoden handlat om att bläddra genom de många tidskriftsnumren och försöka hitta relevanta texter i dem. Detta underlättades av det faktum att de flesta numren har samma eller liknande struktur, där nyheter i schackvärlden, intervjuer och partianalyser i princip alltid hamnar på samma ställe. På grund av det är det mindre troligt att något ytterst relevant för denna studie har missats och därmed inte tagits upp i analysen. De texterna och ord som har hittats har analyserats både komparativt och delvist diskursanalytiskt.

Själva analysen kommer att delas in i tre delar. Den första delen där allt som skrevs om Pia Cramling analyseras; hur hennes partier omdiskuterades, vilka ord och skrivsätt som användes och hur ofta som Pia Cramling förekommer i tidskriften över huvud taget. Liksom den första delen där beskrivandet av Pia Cramling analyseras kommer den andra delen av analysen att gå igenom mestadels samma saker när det gäller Judit Polgár. Den tredje och slutliga delen av analysen kommer att beröra de ovannämnda intervjuerna med Pia Cramling och Judit Polgár. Dessa kommer också att diskuteras i del ett och två, men i del tre kommer de däremot att jämföras med intervjuer gjorda med några manliga spelare. Utöver dessa jämförelser av intervjuer kommer även mer generella saker att diskuteras, liksom val av ord när det handlar om manliga spelare jämfört med kvinnliga samt några typexempel på allt det ovannämnda. Slutligen kommer även saker såsom schackmagasinets upplägg att tas upp, hur mycket fokus som utöver Pia Cramling och Judit Polgár läggs på kvinnliga respektive manliga spelare och hur man i generella termer kan se att det görs en skillnad på ”damschack” och ”herrschack”.

Kritik och förklaring

Den främsta möjliga kritiken mot valet av källor är att de kommer från ett och samma ställe, Tidskrift för Schack. Det stämmer klart att Tidskrift för Schack inte är helt representativ för hela Sverige, men meningen med uppsatsen är inte heller att den ska svara på frågor om hela Sverige. Uppsatsen fokuserar just på Tidskrift för Schack och undersöker den tidskriften, som i sin tur kan tänkas representera schack i Sverige till viss grad. Den diskussion om Tidskrift för Schacks exakta påverkan och representativitetsgrad för schack i Sverige är dock inte ett av uppsatsens teman. Därav finns det inte heller många skäl att utöka källmaterial utöver just Tidskrift för Schacks egna publicerade nummer.

Mer kritik kan ges till valet av den studerade perioden, åren 1990–2005. Året 1990 valdes för att det var cirka då som Judit Polgár kom på scen, Pia Cramling hade redan varit känd i Sverige sedan 1980-talet. Som slutår för undersökningen valdes 2005 för det var slut på en era i schack, någonting som redan nämndes i underkapitlet Material. Dessa begränsningar kan tyckas vara något artificiella och utan egentlig mening. Det kan stämma till en viss del. Anledningen till just den begräsningen som gjordes för denna uppsats är inte solklar, och andra perioder kunde också väljas för att utreda liknande frågor. B-uppsatsens mål är däremot inte att göra en omfattande studie om några av de valda teman, och det försöker denna undersökning inte heller att göra. Därför har dessa begräsningar, om någorlunda artificiella, valts för just denna uppsats. Mycket större studier skulle behövas för att utreda liknande frågor om hela Tidskrift för Schacks historia, eller några andra möjligen större perioder. En B-uppsats ska begränsas till en mindre period där den valda begräsningen ändå har en någon tanke bakom sig, vilket har gjorts här.

För metodens del kan man fråga sig varför man inte använt några andra metoder utöver den komparativa metoden och delar av diskursanalysen. Svaret på den frågan blir liknande till det som redan angetts ovan. B-uppsatsen ska begränsas till en mindre undersökning som rimligt kan göras på den angivna storleken. Varför just den komparativa metoden är grunden för uppsatsen kan lätt motiveras. Uppsatsens hela syfte och tematik handlar om att jämföra kvinnliga schackspelare med manliga. Delar av diskursanalysen där man undersöker ord och dess innebörd passar väl denna utredning också.

Varför just Pia Cramling och Judit Polgár har valts för denna uppsats kan man också ifrågasätta. Maia Tjiburdanidze har till exempel också varit en av de starkaste kvinnliga spelarna i världen som hade stor påverkan på kvinnligt schack under 1990-talet. Hon var den starkaste sovjetiska kvinnliga spelaren på 1980-talet och kvinnlig världsmästare i schack. Efter Sovjetunionens kollaps representerade hon Georgien vid många olympiska spelen. Liksom henne var Xie Jun också en omtalad spelare. Hon kommer från Kina och blev kvinnlig världsmästare efter Maia. Ytterligare var Vera Menchik också en framstående schackspelare under sin tid. Mellan 1920 och 1940 var hon lika dominerande bland kvinnor som Judit Polgár var på 2000-talet. Alla dessa kvinnor har haft stor påverkan på schack generellt sett och har gått i historien som mycket viktiga personer. Denna uppsats försöker däremot inte att undersöka Tidskrift för Schacks hela historia och har begränsats till åren 1990–2005. I en studie om 1920-talets Tidskrift för Schack hade Vera Menchiks insatser säkert diskuterats. Just för 1990–2005 perioden passade Pia Cramling och Judit Polgár väldigt bra. En svensk och en internationell spelare som dessutom beskrivs ofta i tidskriften, mycket vanligare än Maia Tjiburdanidze och Xie Jun som också spelade under samma tid. Just därför handlar uppsatsen om Pia Cramling och Judit Polgár och inte några andra kvinnliga schackspelare.

Analys

Pia Cramling

”Pia Cramling, 27, kommer att ingå i herrarnas OS-lag i Novi Sad, Jugoslavien senare i höst.” Så börjar rubriken i Tidskrift för Schacks nummer 7 år 1990. Att detta är något sensationellt visste alla, eftersom ingen kvinna, förutom Chantal Chaudé på 1950-talet, kunde tänkas delta i herrarnas OS-lag. I själva verket handlar det inte om ett ”herrlag” utan ett öppet svenskt lag för båda könen. Att det i Sverige heter ”herrlag” för schack är för det mesta ett svenskt fenomen. I internationella sammanhang har man alltid pratar om öppna lag respektive lag för kvinnor, även om det i princip alltid handlade om hundraprocentig manlig deltagande vid schack OS och schack VM. Pias deltagande i det svenska ”herrlaget” är ett återkommande faktum under 1990-talet och början av 2000-talet.

Liksom Ulf Andersson, dåtidens bästa svenska schackspelaren, är Pia den mest omtalade schackspelaren i Tidskrift för Schack. Hennes namn återkommer i majoriteten av publicerade nummer. Detta är däremot inget konstigt. Ulf Andersson benämns ungefär lika ofta, och med Pia Cramling utgjorde de båda den svenska schackeliten. De turneringar som Pia spelar beskrivs väldigt ofta i tidskriften och hennes partier publiceras också ofta. Ett exempel är stormästarturneringen i Bern från 1991 där Pia både deltog och sedan kommenterade sina egna partier i tidskriften. Det andra exemplet är i Las Palmas, 1992, där Pia igen deltog och därför fick ett kapitel skrivet om sin turnering i Tidskrift för Schacks nummer 1 samma år. Liknande exempel förekommer ungefärligt en gång om året, liksom Pia i Kreta från 1994 , Biel 1994 , Kanarieöarna 1996 , Pamplona 1997 , Jugoslavien 1998 m.m. Att hon ges så mycket utrymme i tidskriften är ändå något väldigt ovanligt. Ulf Andersson, som var den definitivt starkaste svenska schackspelaren vid den tiden, ges ungefär lika mycket plats men förutom honom är det väldigt få andra schackspelare som kommer i närheten. Detta beror sannolikt mest på att Pia var, och faktiskt fortfarande är i dag, klart den starkaste kvinnliga spelaren i Sverige.

Att hon ofta beskrivs i tidskriften medför också att det är många av hennes partier som analyseras, både av henne och av andra stormästare, för läsare. Ett av sådana exempel kommer från den ovannämnda turneringen i Las Palmas. Där kommenterade hon själv sitt parti mot den dåvarande jugoslaviske stormästaren Miodrag Todorčević. Att kommentera sitt eget parti är inget konstigt, och många andra svenska stormästare kan hittas i Tidskrift för Schacks nummer där de också går igenom egna partier. Ett tidigare exempel kommer från 1990, landskampen mot Finland där svensk seger blev stor. Hon var en av åtta svenska deltagare i turneringen. Hennes bästa parti är det som visas först i matchanalysen. Märkligt nog är hennes parti det enda, av de som faktiskt analyseras, som inte visas fullständigt. De andra partiernas drag publicerades helt, medan bara delar av Pias parti finns i texten. För den schackkunnige läsaren ser ställningen ut som att den har kommit ur en Steinitz-fransk öppning där vit spelade fel och gav svart, Pia i detta fall, allt hon ville ha från ställningen. Allt detta är däremot bara en gissning från min sida, och de faktiska dragen som spelades för att nå den ställningen är nästan omöjliga att gissa sig fram. Vad detta beror på, att författaren valt att inte publicera alla dragen som tar väldigt lite plats i texten, är väldigt oklart men någonting som definitivt är värt att notera. Senare publiceringar av Pias partier från 1990-talet och 2000-talet saknar denna inkonsekvens och hennes partier behandlas i regel på samma sätt som andra svenska stormästares partier.

År 2000, efter att Pia kom tvåa i årets SM, intervjuades hon av Göran Lindhé, Örebro SS Avdragaren tidningens redaktör, vilket också publicerades i Tidskrift för Schacks nummer 6 samma år, i en något redigerad version. De frågorna som ställdes till Pia är inte Tidskrift för Schack författarnas egna, men eftersom intervjun redigerades och senare publicerades av dem så bärs ansvaret för frågorna av både intervjuaren Göran Lindhé och Sveriges Schackförbund som publicerat detta material. Det ställdes totalt 23 frågor till Pia, av vilka majoriteten handlade om rent schackrelaterade saker, liksom schack-SM, resor till turneringar och hur man håller schackformen. Ett par mer relevanta intervjufrågor för denna uppsats är följande dessa: ”Du verkar vara en väldigt ödmjuk och trevlig person och säkert har du många kompisar ute i Schackeuropa. Har du några så att säga bästa vänner?” samt frågorna om hennes man Juan och andra schackpar. Huruvida liknande frågor ställs till manliga spelare kommer att diskuteras senare. Att beskriva kvinnliga spelare som ”trevliga” och ”ödmjuka”, eller till och med ”snygga” är däremot inte ett ovanligt fenomen. Detta diskuteras under avsnittet om Judit Polgár.

En typ av frågor som däremot inte ställs till manliga spelare och som verkar vara en återkommande sak när man intervjuar kvinnliga spelare, även i dag , är hur man ska locka fler tjejer till schack. Fokuset ligger alltså på vad kvinnliga spelare tycker om ett mer generellt problem som påverkar alla schackspelare. Att det finns få tjejer i schack är inte ett ”tjejproblem”. Som det diskuterades under Historisk bakgrund är det faktiskt männen (de som följer de Coutbertins uppfattning) som orsakat detta problem. Genom att ställa dessa frågor enbart till kvinnor ställs de också i fokus av ett problem som inte orsakades av dem. Att man tittar på kvinnor och förväntar sig att det är de som ska lösa ett problem som orsakats av män är uppenbarligen inte hur man ska göra. Varför man konsekvent genom åren resonerar på detta sätt är bisarrt. Det skapar snarare en motsatt effekt av att avskräcka kvinnor som inte vill ha den uppmärksamheten och därför väljer att sluta spela schack i tidig ålder.

Slutligen ska det även påpekas att faktumet att det är färre kvinnor än män inom schack inte grundligen är ett problem i sig. Hur många kvinnor respektive män som hade spelat schack ifall alla förutsättningar vara lika mellan könen är svårt att avgöra, kanske hade man ändå sett en manlig dominans, eller potentiellt en kvinnlig. Det i sig är inte särskilt viktigt. Däremot, att det är färre kvinnor i schack på grund av män och den historiskt etablerade schackkulturen som främjar männens framgång före kvinnors är ett stort problem som inte kan lösas av de traditionellt prövade metoderna.

Judit Polgár

Som icke-svensk schackspelare nämns Judit Polgár inte lika ofta i Tidskrift för Schack som Pia Cramling. Hennes turneringar följs inte heller lika noggrant som Pias, och klart finns det inga partianalyser eller kommentarer som hon själv skriver i tidskriften.

För den första gången som hon stod i fokus under den studerade perioden är år 1990 nummer 4 där Garri Kasparov, dåvarande världsmästare, frågades av internationella journalister om han tyckte att Judit Polgár hade chans att bli världsmästare. Hela intervjun översättes till svenska i tidskriften. Kasparov svarade starkt och bestämt att ”till och med en dator har större chans” . Dåtidens schackdatorer var mycket svagare och förlorade alltid i matcher mot toppspelare. Det skulle behövas ytterligare 7 år tills Deep Blue, en schackdator från IBM, slog Garri Kasparov i en djupt kontroversiell match. Vidare fortsatte Kasparov att männens dominans inom andra genrer och sporter också är orubbade och att samma sak gäller för schack. Många år senare skulle Kasparov be ursäkt för detta och liknande påståenden som han gjorde under 1980- och 1990-talet. Senare under intervjun ställdes det inga andra frågor angående kvinnor i schack eller hur man ska gå till väga för att få fler kvinnor att spela schack. Att dessa frågor inte ställdes till en manlig spelare direkt efter att man pratat om en av de bästa kvinnliga spelarna är ytterligare ett bevis på att man inte ställer samma intervjufrågor oavsett kön. Kvinnor måste i regel också svara på frågor om kvinnligt deltagarantal i schack medan männen inte behöver göra det.

År 1994 i nummer 4 av tidskriften stod Judit Polgárs parti mot Garri Kasparov i spetsen av en intervju med Anatolij Karpov, världsmästaren före Garri Kasparov. Återigen var det inte Tidskrift för Schacks egen intervju utan en som översattes och ursprungligen genomfördes av en internationell journalist, Albert Minullin. Frågan handlade om vad Karpov tyckte om Kasparovs olagliga drag mot Polgár i deras parti som blev kontroversiellt efteråt. Karpov svarade att det var mycket pinsamt för Kasparov, särskilt eftersom motståndaren var en kvinnlig spelare. Varför det skulle vara mer pinsamt att göra ett olagligt drag mot en kvinnlig spelare än en manlig är oklart för denna texts författare. Liksom i Kasparovs diskuterade intervju nämndes det ingenting mer om kvinnor i schack utöver frågan om Judits parti. Att detta var en situation som kunde hänt mellan vilka andra spelare som helst utöver Judit och Kasparov gör det något mindre relevant för denna uppsats, men ändå värt att notera.

I första numret av tidskriften år 1995 kommer ett mer konkret exempel från just Tidskrift för Schacks författare. Judit Polgár blev historisk efter att ha spelat på första bordet för Ungerns ”herrlag” i OS. ”Även om hon är både snygg och trevlig hatar hennes manliga stormästarkollegor att förlora mot henne” . Så låter beskrivningen av hennes OS-matcher. Att de flesta manliga spelare hatade, vilket vissa män fortfarande gör i dag, att förlora mot kvinnliga spelare är inte ett okänt faktum. Däremot, beskrivningen av en manlig stormästares framgångar vid ett OS hade aldrig ens nämnt hans utseende eller personliga karaktär. Alla schackspelare hatar att förlora, det är det sämsta som kan hända, oavsett om man möter en kvinnlig eller manlig motståndare. Särskilt är det sant när man spelar i lag och man kämpar inte bara för att vinna själv. Hur man ser ut och hur man beter sig har väldigt lite påverkan på vilka drag man spelar under ett schackparti. Judit var redan under den tiden som OS-matcherna spelades en av de bästa spelarna i världen, och det bekräftas av faktumet att hon som högst rankade schackspelaren i sitt land spelade på första bord för Ungern. Den beskrivningen är ett klart tecken på att folk hade det, och till viss del fortfarande har det, svårt att fokusera på kvinnliga schackspelare som bara spelare och inte kvinnor. Det ska inte spela någon roll alls vilket kön man har om man vill spela schack, men tydligen gjorde det för Tidskrift för Schacks författarna från 1995.

Judits schackturneringar följs liksom många andra internationella toppspelares tävlingar och hennes partier analyserar på ungefär samma sätt som andras. För sista gången som Judit stod i fokus under vår studerade period är 2005 nummer 2 av tidskriften, efter att den kända turneringen i den nederländska staden Wijk aan Zee spelades. Bild på henne syns på framsidan av tidskriften och ett partianalys framkommer, bland många andra partier, i början av texten. Däremot, ingenting väsentligt för denna analys, förutom att författarna beskrev hur bra hon hade spelat i ett av sina partier.

Samma nummer som Pia Cramling intervjuades år 2000 var det även dags för en intervju med Judit Polgár efter en schackturnering i Malmö. Bland de 31 frågorna som ställs till Judit handlar den största majoriteten av dem om schackrelaterade saker, liksom just den spelade turneringen i Malmö. För denna analys är det två frågor som utmärker sig. Den första handlade om ifall det är möjligt att kombinera ett familjeliv med schack. Varför just denna typ av fråga ställdes till henne är någorlunda oklart. 2005 var dock en period under hennes liv då hon hade småbarn så frågan kan argumenteras vara relevant, även om liknande frågor inte i regel ställs till manliga spelare som också har barn. Den andra frågan är den typiska om kvinnor i schack. Liksom till Pia Cramling ställs frågan om varför det är så få kvinnor i schack till Judit också. Judits svar blir inte heller mer originellt eller oförväntat; kvinnor förlorar intresse av någon anledning. Samma fråga har man ställt så många gånger förut att man efter ett tag börjar fundera på vad som är meningen med att ställa de frågorna över huvud taget. Den funderingen verkar däremot inte ha kommit till de flesta inom schacksamhället, liksom personen som intervjuade Judit och Sveriges Schackförbund som publicerat denna och liknande intervjuer.

Allmänna noteringar

För att bekräfta de tidigare gjorda påståendena om att frågor om kvinnor i schack enbart ställs till kvinnliga schackspelare kan man ta en ytterligare titt på de två redan diskuterade intervjuerna med Garri Kasparov och Anatolij Karpov samt en med Aleksej Sjirov. Intervjun med dåvarande Sveriges förbundskapten Håkan Åkvist undersöks också.

Utöver de redan diskuterade frågorna om Judit Polgár nämndes det ingenting annat om kvinnor i schack under intervjun med Kasparov. Liksom Kasparovs intervju nämndes det ingenting mer om kvinnor i schack i Karpovs intervju, förutom den redan nämnda beskrivningen om Judits parti mot Kasparov. Dessa intervjuer gjordes inte av Tidskrift för Schack utan av internationella journalister. Den svenska internationella mästaren Richard Wessman intervjuade Aleksej Sjirov i samma nummer av Tidskrift för Schack som intervjun med Karpov. I den finns det igen inga kommentarer eller frågor om kvinnor i schack utan bara schackrelaterade saker, liksom Sjirovs framgångar i turneringen i Linares.

1995 intervjuades Håkan Åkvist, Sveriges förbundskapten och Eksjö Schackklubbs dåvarande ordförande. I den diskuterades det saker gällande Sveriges OS-framgångar, varför han just då hade avgått som förbundskapten och andra relaterade saker till schack i Sverige. Ett mer unikt svar från Håkan kom på frågan om vilka egenskaper som krävs för att bli förbundskapten. Att det skulle vara en ”han” framkom tydligt eftersom personen ständigt beskrevs av Håkan som sådan. ”Han ska vara en god psykolog och han måste vara något så när schackligt kunnig. Han måste också förstå spelarnas villkor både på och utanför brädet.” Detta är början av svaret som Håkan Åkvist gav till intervjuaren. Ordet ”han” användes ytterligare gånger under svaret. Ett klart sexistiskt uttalande som intervjuaren inte reagerade på och Tidskrift för Schacks författarna inte kommenterade. Något också viktigt som inte alls nämndes under intervjun är kvinnliga schackspelare. Huruvida Håkan Åkvist var förbundskapten för både ”herrlandslaget” och ”damlandslaget” eller bara för herrar framkom inte. Varför den frågan ändå inte ställdes till honom är minst sagt konstigt i och med att han, även som potentiell förbundskapten för bara herrlaget, innehade en position med mycket makt i svenskt schacksamhälle. Här visas det tydligt att även Tidskrift för Schack följde den etablerade rutinen av att ställa frågor om kvinnor i schack enbart till kvinnor, som kanske inte är intresserade av att svara på sådana frågor, i stället för personer som faktiskt hade makten att påverka.

Ett mer förekommande fenomen i Tidskrift i Schack är hur författarna skrev om saker relaterade till ”damschack”; kvinnliga spelare, Dam-OS, Dam-VM, Dam-EM och rankinglistor. Att alla dessa ovannämnda exempel i regel hamnade efter ”herrschack” är inte bara en konspiration. Olympiska spelen i schack spelas vartannat år, både ”herrlandslaget” och ”damlandslaget” spelar samtidigt. Rapporteringen av herrlandslaget hamnade i princip alltid först i texten. Damlandslagets framgångar beskrevs oftast mycket senare i texten. Ett särskilt bra exempel kom från 1992, efter OS i Manila, Filippinerna. Herrlandslagets rapporteringar kom i nummer 7 respektive nummer 8 av tidskriften. Rapporteringen av det svenska damlandslaget kom senare i numren 9 och 10 av tidskriften.”Av utrymmesskäl blev vi tvungna att dela reportaget från Dam-OS. Det har tyvärr dragit ut på tiden – vi skyller, helt skamlöst, på Bobby Fischer...” . Så förklarades valet att dela upp reportaget i två delar och troligen att det hamnat efter reportaget av herrlandslaget. Robert James ”Bobby” Fischer var en amerikansk schackspelare, en av de bästa genom tiderna, som efter att ha vunnit VM-titeln 1972 i matchen mot den sovjetiske Boris Spasskij slutade spela schack och helt försvann från media. Fischer kom tillbaka 1992 och spelade en match mot Spasskij vilket var sensationella nyheter då. Det är den händelsen som Dam-OS rapporteringens underrubrik refererade till. Liksom OS rapporteringen hamnade också beskrivandet av Dam-VM, Dam-EM och övriga damturneringar efter herrarnas schackturneringar. De nämnda rankinglistorna publicerades något inkonsekvent. Ibland delades listorna mellan herrar och damer och ibland mellan alla schackspelare och enbart damer. Varför man har gjort så förblir oklart.

Att man helt tydligt valt, genom den hela studerade perioden, att ständigt skriva om herrlandslaget och deras turneringar före damlandslaget är ett klart tecken på att man inte tyckte att damlandslaget förtjänade lika mycket uppmärksamhet. Den kortbeskrivna svenska studien av Inger Eliasson om innebandykulturen och varför det är få kvinnliga innebandytränare i Sverige passar något väl i detta sammanhang. Liksom i studien där normer gjorde det svårare för kvinnor att blir tränare finns det klara tecken på liknande saker i fallet om svenskt schack och Tidskrift för Schacks texter om manliga respektive kvinnliga spelare. Normer gör det svårare för kvinnor att bli innebandytränare och normer, liksom de i Tidskrift för Schack, gör det svårare och mindre attraktivt för kvinnor att bli schackspelare. Man kan inte förvänta sig en jämlik fördelning av könen inom schacket om inte förutsättningar till deras framgång också är jämlika. Tidskrift för Schacks rapporteringar om herrarnas respektive damernas schack i Sverige från 1990 till 2005 är inte på något sätt jämlik.

Sammanfattning

Det främsta resultatet som hittades i undersökningen om Pia Cramlings och Judit Polgárs beskrivningar i Tidskrift för Schack handlar om de två genomförda intervjuerna med dem. Dessa jämfördes med intervjuerna med tre manliga internationella schackspelare som liksom Judit var i toppen av internationella rankningslistor samt dåvarande svenska förbundskaptenen, Håkan Åkvist. Analysen fann tydliga skillnader mellan några av de frågorna som i regel ställdes till personerna. Majoriteten handlade om schackrelaterade saker, något som man kan förvänta sig av en intervju med schackspelare. Både kvinnliga och manliga spelare fick samma eller liknande frågor om deras schack, hur de spelade en eventuell turnering och mer som en schackspelare brukar tänka på. Skillnaden visades när det handlade om kvinnor i schack rent generellt. Frågor om varför det är så få kvinnor i schack ställdes enbart till Pia Cramling och Judit Polgár. Garri Kasparov, Anatolij Karpov, Aleksej Sjirov och Håkan Åkvist som också hade sina intervjuer publicerade i Tidskrift för Schack fick inte liknande frågor under sina intervjuer, trots att de i vissa fall hade mer att säga åt saken. Kasparov och Karpov intervjuades av internationella journalister som inte jobbar för Sveriges Schackförbund. Sjirov och Åkvist å andra sidan fick svara till svenska journalisters frågor som på något sätt var bundna till Tidskrift för Schack eller Sveriges Schackförbund.

Ytterligare noterades det under analysen en tydlig skillnad mellan så kallat ”herrschack” och ”damschack”. Det svenska ”herrlandslaget”, som i själv verket är öppet för både män och kvinnor, fick mer uppmärksamhet vid OS som inträffar vartannat år. Andra individuella tävlingar liksom EM och VM fick också mer uppmärksamhet av författarna än Dam-EM och Dam-VM. Tävlingar enbart för kvinnor presenterades och beskrevs i regel senare i texterna.

Undersökningen fann även ett antal halvsexistiska, om inte helt sexistiska, kommentarer och beskrivningar av framför allt Judit Polgár från Tidskrift för Schacks egna författare. Det noterades även ett antal sexistiska kommentarer från de intervjuade personerna under intervjuerna, vilket Tidskrift för Schacks författare inte kommenterade på något sätt under publiceringen.

Slutligen noterades det inga särskilda skillnader mellan partianalyser av manliga eller kvinnliga spelare. Dessa analyser kunde ibland utgöra hälften av hela tidskriftsnumret och var därför också viktiga att undersöka, även om de i regel endast innehöll beskrivningar av schackställningar och inget annat. Förutom enstaka fall av ofullständiga analyser och ett par märkliga beslut från redaktörernas sida under några av partianalyserna så noterades det ingen specifik skillnad mellan analyserna av partier som spelades av manliga respektive kvinnliga spelare. Det ska även poängteras att Tidskrift för Schack gav utrymme åt kvinnliga spelare, särskilt när det handlade om Pia Cramling, och olika damturneringar. De diskuterade problemen är framför allt av kvalitativ karaktär, inte kvantitativ.

En mindre tydlig sak som den mer observanta läsaren kanske ändå insåg var att den stora majoriteten av exempel som diskuterades under analysen, men även övriga delar av uppsatsen, kom från 1990-talets nummer av Tidskrift för Schack. Endast ett fåtal exempel från 2000-talet togs upp, liksom Judit Polgárs matcher mot Garri Kasparov. Dessa var ett undantag. Benämningen ”herrlandslag” och ”damlandslag” stannade dock kvar under hela perioden och även tendenserna att fokusera mer på herrarnas framgångar vid OS var ett återkommande faktum på 2000-talet. De mer tydliga exempel av det de Coubertinska narrativet kom endast från 1990-talet. De mer strukturella och systematiska skillnaderna stannade kvar. Detta visar på en förbättring genom åren, särskilt vid slutet av perioden. För att veta huruvida dessa mer systematiska sakerna stannade kvar än i dag behövs det mer undersökning. Ur ett mer optimistiskt perspektiv skulle man tro att saker i dag, 2021, är bättre än de var 2005.

Uppsatsens syfte och dess frågeställningar handlade om att besvara huruvida det fanns tendenser bland Tidskrift för Schacks författare att skriva olika om kvinnliga respektive manliga schackspelare på grund av deras kön. Dessutom skulle även intervjufrågorna undersökas; ifall det fanns tydliga skillnader mellan intervjuer med manliga spelare och deras kvinnliga kollegor. De ovanbeskrivna resultaten visar tydligt att Tidskrift för Schacks författare, och därmed Sveriges Schackförbund, gjorde en skillnad mellan vad de ansåg vara ”herrschack” och ”damschack”. Vissa saker som tyder på det de Coubertinska narrativet var relativt vanliga på 1990-talet, liksom resultaten visade ovan, men de mer strukturella och systematiskt mer förekommande sakerna fanns fortfarande kvar på 2000-talet. Svaret på frågan om det fanns skillnader mellan intervjufrågor som ställdes till kvinnliga spelare respektive manliga blir också ett ja. Undersökningen visade att man i princip ställde samma frågor till kvinnor som man ställde till män men att man utöver de frågorna också ställde frågor om kvinnor i schack till de intervjuade kvinnorna, även om dessa skulle passat mer till några av de fyra männen som intervjuades.

Det finns plats för framtida forskning och undersökningar om perioden efter uppsatsens, 2005 och framåt. Dessa skulle framför allt kunna fokusera på huruvida Tidskrift för Schacks struktur och den nämnda systematiska skillnaden mellan ”herrschack” och ”damschack” har försvunnit. Ytterligare undersökningar är möjliga om perioden före uppsatsens för att få veta vilka förbättringar som kan hittas efter 1990 jämfört med de tidigare åren. Detta för att undersöka hur troligt det är för dagens utgåvor av Tidskrift för Schack att inte på en individuell och systematisk nivå att göra skillnad mellan kvinnor och män inom schack

P.S.

The English version of this text will have to wait some time before being published on this blog.
Det går bra att kontakta mig här på Lichess om man vill läsa uppsatsen i sin originalform.

Referenser

Källor

Litteratur

More blog posts by Whitedancingrockstar

Swedish Schackligan Shows Shy Signs of Success

Schackligan - The Critique

"Nice and Pretty"

A study about sexism in Swedish chess during the years 1990 – 2005